Sommaren har hur som helst varit riktigt bra, kan väl säga att jag inte varit singel på ett tag och är i dagsläget förlovad. Helt sant! Förlovad och bröllop är redan inplanerat. Sa jag att vi köpt hus också?

Galet? Galet! Men ibland så träffar man någon som det bara klickar med och så är det i detta fall så jag får säga hej då bloggen för mitt syfte med den här bloggen var att blogga om mitt singelliv och jag är inte där längre.

På dejtingfronten har det varit rätt så lugnt, det har inte varit någon dejt som varit så pass bra att det blivit något pirr iallafall.

Men vem vet? Kanske idag, imorgon eller nästa vecka så händer det?

Dels så kommer jag må som en bakfull utter, men det värsta är att det kommer göra ont. Ont som fan. Fan.

Kommer kanske hinna med att blogga lite mer nu när jag är sjukskriven? Vi kan ju hoppas…

Hmm, kan det vara så att hon vaknade till vid samma tid idag som när hon föddes? Misstänker att så är fallet, för hon stökade runt en hel del vid 4-snåret…

Hur som helst, idag har vi varit på junibacken hela dagen och sett Pippi Långstrump. Hon fick tidernas största ögon när Pippi kom in. Hon älskar verkligen Pippi min lilla tjej, inte lika mycket som sin pappa och mamma, men nästan. Så idag är det min finaste tjejs dag. Hipp, hipp, hurra för världens bästa lilla tjej!

Well, biodejting då. Efter egen erfarenhet så tycker jag det är en usel form att dejta (nu snackar jag om första eller andra dejten). Men vad får man ut av en sådan dejt? Förutom att man får (förhoppningsvis) se en bra film? Inte så mycket.

Det går ju inte att lära känna människan som sitter där i mörkret bredvid dig. Hur fan ska man kunna prata? Det är spöstraff på folk som pratar under en film. Teckenspråk? Nä. Det är ju kolsvart. Så tror helt seriöst att det är större chans att connecta med personen som sitter bredvid dig på tunnelbanan, bussen eller spårvagnen än dito bredvid dig på bion. Jag är fan ganska så säker på det.

Visst kan man viska lite till varandra och småfnissa tillsammans, sitta nära, nära varandra och hålla handen. OM biojävlastolarna tillåter det vill säga. Men det är i stort sett allt.

Jag har personligen medioker, för att inte säga usel grad av fortsatt dejtande efter en biodejt. Biodejten har blivit mitt grund i skärgården, min fästing i ljumsken, min tonårsfylla på valborg. Så till biodejt säger jag nej. Avgå!

Men vad i helvete, är jag allergisk? Jag? Det börjar gå utför…

Hur som helst så är jag villig att prova allt för att klara kvällens dejt, så nu kör jag en mix av clarityn och citidon. Fungerar inte det så går jag över till att offra höns till dejtingguden. Eller ett mindre kladdigt alternativ. Offra lite gem och några reklampennor.

Har förresten hittat en annan singelpappa som bloggar om internetdejting, tydligen ett poppis ämne det här…

Har under mitt uppehåll insett att den där pirriga nervösa känslan som brukar infinna sig om man träffar någon man är intresserad av inte bara kan växa fram, den ska finnas där från första ögonblick. Nu är det dejting vi snackar om. Finns det inte där, så finns det inte där helt enkelt. Punkt fakkin slut.

Amen vafan pysslar de med på min gamla skola. Ok, mitt specialarbete som jag gjorde mitt sista år, handlade om vinframställning. Men det är ju rätt så harmlöst.

Visserligen var vinet galet starkt, sådär 16% eller så. Det gick förvisso åt som smör i solsken.  Men det är långt ifrån att kränga knark.  Knark är bajs. Det vet ju alla, lägg ner! Genast!

Käkar inte ens mina Citodon (usel ersättning istället för de där goda morfinbaserade godsakerna) eller om vi ska gå ner på riktigt låga nivåer, Pamol.

Ok, nu kommer jag inte kunna spela tennis eller handboll på en överskådlig framtid, men det är ändå hopp om livet. Jag börjar dessutom längta tillbaka till jobbet, hur sjukt är inte det?

Rastlösheten känner just nu inga gränser. Visst är det najs att våren är här, men nja. Vill nog jobba. Lite i alla fall. Planerar så klart fortfarande att vinna på lotto och slacka på heltid, men det får vi ta en annan gång.